My spiritual journey part 1: The dark night of the soul

Jag känner att tiden är kommen för mig att börja dela med mig av den spirituella resa jag varit på de senaste 12 åren, jag känner mig redo nu. Under så många år så förstod jag inte vad det var jag gick igenom, det var en period av många olika känslor varav många jag inte kunde identifiera mig med. Det kändes som att en del av mig försvunnit, över en natt, något jag kommer gå djupare in på i detta inlägg. Jag kommer dela upp denna inre resa i olika inlägg då jag vill kunna gå på djupet i varje inlägg och inte begränsa migsjälv i text. Jag vet inte hur många inlägg det kommer bli, jag tar det som det kommer men jag vill att första inlägget ska ta oss tillbaka till Paris i mitten på augusti år 2010, där allt började.

Hösten 2010 så åkte jag och en tjejkompis till Paris, jag kände mig pirrig att äntligen komma tillbaka till Paris, staden jag älskar så mycket efter att inte ha besökt staden sedan vi flyttade hem från Paris 2004. Jag minns än idag känslan som om det vore igår när vi satt på Roissy bussen från Charles de Gaulle in mot Paris och Operan där bussen stannar. Ju närmre vi kom staden desto mer känslor fyllde min kropp av förväntan och pirrighet. Jag var 21 år gammal och jag var fylld av glädje och längtan att få uppleva Paris genom vuxna ögon.

Jag har återkommit till just denna weekend i Paris väldigt mycket de senaste 12 åren, det som hände i Paris var så starkt, det ändrade the core of my being över en natt. Under många många år så ville jag få svar, varför hände det och varför just där och då, jag kunde inte få ihop det i mitt huvud, allt var ju så bra, vi hade det så fantastiskt. Det fanns ingenting jag kunde peka på och härleda det till. Något som var en stor utmaning för mig att acceptera och släppa taget om, att jag kanske aldrig någonsin kommer få en förklaring och det är okej.

Vi spenderade tre nätter och 4 dygn i Paris och vi fyllde dagarna med mycket skratt, djupa samtal, härliga matupplevelser, lite shopping, fönstershopping och museumbesök. Jag minns hur tacksam jag var att kunna spendera så härliga dagar med en vän i en stad jag älskar så mycket. Jag minns än idag exakt hur vårat hotellrum såg ut samt den exakta känslan jag hade i kroppen när jag vaknade upp i vårat hotellrum dag två. Jag gick in på badrummet och ställde mig framför spegeln och när jag tittade på min spegelbild så var det som att en del av mig var borta som om en del av mig hade dött från en dag till en annan och istället så hade jag en känsla av djup sorg i mig, en sorg jag inte alls kunde relatera till. För första gången i mitt liv så kände jag en ström av ångest som galopperade genom hela mitt system följt av existensiella frågor som började dyka upp i mitt huvud medan jag tittade på min spegelbild, vem är jag? vad gör jag här? vad är livet? Frågor jag tänkt på tidigare i mitt liv men allt kändes helt annorlunda denna gång när frågorna gick igenom mitt huvud, allt kändes på en själsligt plan, egot var helt bortkopplat.

År 2010 så pratades det knappt om psykisk ohälsa i media eller andlighet för den delen så jag kände mig väldigt ensam i mina känslor som jag bar på. Jag har alltid varit en liten filosof men det har alltid uppfattats som “flummigt” så jag har hållit på de tankarna och känslorna för mig själv men de känslorna som börjat infinna sig i min kropp nu var något helt annat, något jag inte kunde sätta fingret på. Jag minns att jag försökte, så gott jag kunde att trycka bort de känslorna som dykt upp och fokusera på att ha två sista härliga dygn i Paris med min vän och förhoppningsvis så skulle dessa känslor passera. Jag minns än idag att jag skrev ett inlägg från Paris här på bloggen (Tyvärr så förlorade jag mina inlägg från 2007 – 2011 i en serverkrasch) där jag fotograferat en vacker blomsterbutik på Rue Saint Honore och i inlägget så skrev jag om mina funderingar kring livet och dess mening. Jag hade en önskan redan då att kunna prata om det men jag visste inte ens själv vad det var som pågick inom mig så det var svårt för mig att hitta orden samt så kände jag en rädsla som växte sig större för varje dag som gick och tomheten och sorgen var kvar inom mig, tänk om det aldrig skulle försvinna? Tänk om jag aldrig skulle känna mig hel igen?

Jag vill dela med mig av min inre resa med er genom dessa blogginlägg och förhoppningsvis vara en guidande röst för er som jag inte hade när jag gick igenom min ‘The dark night of the soul‘ (Länken tar er till en video på Youtube som förklarar det spirituella uppvaknandet samt den själsliga depressionen som den innebär). 2010 så fanns det ingen direkt dialog eller utbud av information kring varken depression, den spirituella världen utan meditation var för “flummisar” och psykisk ohälsa var inte något man pratade öppet om som man gör idag. Jag har gått igenom en väldigt transformativ period de senaste 4-5 åren och det är tack vare att jag äntligen hittade spirituella gurus via bland annat Youtube som en efter en ledde mig till olika practices och behandlingsformer som har gett mig verktygen att genomgå min egna andliga resa samt healing. Något som jag kommer gå djupare in på i kommande inlägg (Vilka practices samt spirituella behandlingsformer jag testat).

Jag kom hem från Paris i slutet av augusti 2010 och känslorna kvarstod inom mig, jag kände samma sorg, en sorg jag inte kunde förstå vart den kom ifrån, det var som om sorgen var någon annans, inte min. Vetskapen att jag gick igenom en dark night of the soul är något jag förstått bara för några år sedan när jag kom över en video från en spirituell guru som jag följde då via Youtube som förklarade det man går igenom och det var som att poletten föll ned. Äntligen satt någon och förklarade till punkt och pricka hur jag kände mig när det hände samt hur jag känt efteråt med den själsliga sorgen som infunnit sig i mig. Det gav mig både en tröst samt inspiration till att hitta rätt verktyg för mig att ta mig vidare och påbörja det själsliga arbetet. Något jag tryckt undan under så många år då jag nästan blivit paralyserad av rädslan kring detta mörker som infunnit sig i mig vilket resulterade i att jag inte blickade inåt utan mestadels framåt, jag flydde från mitt inre via resor, att hela tiden vara on the go. Kommer även gå djupare in kring dessa år i ett kommande inlägg då min kropp tillslut satte ned foten och tvingade mig att stanna upp.

Jag har tänkt under flera års tid nu att jag vill börja dela med mig av min inre resa och jag har börjat lite smått det senaste året genom att dela med mig av spirituella behandlingar jag testat på min Instagram story, allt från olika typer av healing jag gått på samt min resa inom meditationens värld (Längtar till att skriva ett djupt inlägg kring denna resa, meditationens läkande kraft). Men jag har hela tiden känt att jag vill dela med mig mer, jag vill gå djupare in i allt här på bloggen då Instagram känns väldigt begränsande i just det formatet. Man kan bara använda ex antal ord och man har människors uppmärksamhet i ca 2-3 sekunder på Instagram så bloggen kändes som helt rätt format när det kommer till att uttrycka sig i längre texter. Jag känner även att det är djupt förlösande att skriva dessa djupare texter här på bloggen kring mina upplevelser, känslor samt tankar. Att dela med mig av detta till er ger mig både hopp och glädje, om detta ens når ut till 1 person som går igenom ett spirituellt uppvaknande utan att kunna sätta fingret på det för att sedan läsa dessa ord och börja förstå vad ni går igenom för att kunna läsa på mer om vad det innebär samt påbörja era inre resor så kommer jag känna att det var värt det. Jag vill dela med mig av allt jag själv hade velat komma i kontakt med för 12 år sedan, något som hade lättat på trycket på mina axlar samt i mitt hjärta något enormt. Att känna sig mindre ensam i det hela under en period där man känner att man inte passar in någonstans.

Veckorna efter att jag kommit hem från Paris gick och blev till månader och känslorna och sorgen var kvar i mig och rädslan växte sig större och större inom mig för varje vecka som gick. Tänk om det här aldrig kommer att försvinna? Jag samlade modet till mig en dag och ringde till vårdguiden där jag berättade att jag inte mådde bra och att detta nu pågått under ex antal månader utan att jag märker av en förändring, jag frågade om det gick att boka in en tid hos en vårdcentral för att kolla upp hormonnivåer, mina tankar då gick kring att det kanske var en hormoniell obalans som påverkade mig på detta sätt. Jag fick ett kort svar på andra sidan telefonen “Nej, det går inte att göra ett sådan prov”, jag lämnades paff och tyst på andra sidan och vi avslutade samtalet. Det samtalet gjorde att jag höll tyst om mitt mående kommande 3 år. Jag var tyst om detta för alla i min närmsta omgivning, jag kände att det måste vara något fel på mig och rädslan började ta övertaget tills att sorgen blev så påtaglig så den inte gick att hålla inne längre. Något jag kommer skriva om nästa inlägg i denna serie.

Det har varit underbart att skriva detta första inlägg, det känns som en läkande process att sätta ord på alla känslor samt blicka tillbaka till där allt började för mig kring min inre resa för 12 år sedan, även fast jag inte förstod det där och då. Om ni vill får ni mer än gärna lämna en kommentar om det är några frågor som dykt upp hos er medan ni läst detta inlägg så ser jag till att besvara er i kommentarsfältet! Nu ska jag ställa mig upp och sätta på några favoritlåtar och dansa ut all energi jag känner bubblar upp inom mig efter att ha skrivit detta inlägg!

Kram /Malin